2006-11-15 - 8:50 a.m.
Det börjar kännas lite ensamt. Det är jag och några tappra till i bekantskapskretsen kvar, men inte är vi många inte. Igår annonserades ännu en graviditet, och jag känner mig lite kluven. Jag är jätteglad att det funkade för dem till slut, för de har kämpat i flera år och de kommer att bli toppenföräldrar. Jag är lite ledsen för att det innebär att det blir ännu en vän som kanske inte kommer att ha tid/lust/ork att umgås i någon större utsträckning. Jag förstår att det inte är helt enkelt att vara småbarnsförälder, och att man gör andra och nya prioriteringar...men jag tycker ändå att det är ledsamt att nästan aldrig kunna få umgås med mina vänner. Umgås utan att det är någon som kräks på golvet, äter ur blomkrukorna, gallskriker, vill leka oavbrutet, behöver sova mitt i alltihop osv. Jag saknar att sitta och filosofera över ett par koppar te i lugn och ro. Det är inte lätt, jag saknar helt enkelt livet som det var innan så många skaffade familj! Hur gör man då?
