2006-09-20 - 10:05 a.m.
Det var en liten liten tunn sparv med väldigt svullen mage som mötte mig i sjukhussängen på Ackis. Nu på förmiddagen ligger sparven på operationsbordet, de ska försöka göra så mycket palliativt som de kan, och satsar på att göra en omkoppling från magsäck till tunntarm. Han är så liten, tunn och svag nu, att jag inte är övertygad om att han klarar operationen. Han klagar över alla slangar, sonder och katetrar som sticker ut överallt. "Tiden är utmätt", säger han och beskriver sig som en amöba som ska dissekeras. Jag är glad att läkarna försöker, men det är svårt att veta var gränsen går. När är det inte människovärdigt längre? Hur mycket ska man utsätta en människa för, när man vet att det är kört?
Är jag grym om jag hoppas att han inte vaknar upp ur narkosen?
